God fredag,

Uppenbarligen målade jag in mig i ett hörn när jag utlovade ett tips med folk som gör vettiga saker. Tanken var ju att jag skulle ge exempel på bra, verklighetsbaserade filmer om just det, men insåg att mina favoriter på ämnet var helt fiktiva (The Martian, For All Mankind osv.). Med det inte sagt att de inte finns därute, men det blev så jobbigt att klura ut tillräckligt många att jag gav upp och därmed missade deadline. Sorry. Men det fick mig att tänka på hur tiden går, så det får bli temat för denna vecka.

Det är ju svårt att välja tid som tema och inte direkt tänka på Back to the Future-trilogin, så jag river av det på en gång. Säkert har ni alla sett dem minst någon gång, men de är roliga att återbesöka icke desto mindre. Ni kan storyn - Marty McFly och Doc Brown flyger runt i tiden, ställer till det och försöker rätta till det. Klassiker, nu går vi vidare.

En som kan ha gått er förbi är förra årets Palm Springs, en "loop"-film á la Groundhog Day som kvalade in på många kritikers topp tiolistor. Andy Samberg och (inte minst) Cristin Milioti spelar huvudrollerna, som på varsitt sätt tacklar utmaningen att varje dag är densamma.

Cloud Atlas överöstes inte direkt med lovord när det begav sig, men Roger Ebert höjde den till skyarna. Främst var det ambitionen som imponerade och det var helt rimligt - här har vi alltså en film som utspelar sig i dåtid, nutid och framtid, som blandar såväl science fiction som deckare och komedi. Samtidigt är det överlag samma skådespelare i de olika scenarierna, med alla risker det innebär. Men ja, ambitionen går inte att ta miste på. OBS pallar ni inte se hela filmen är nedan förlängda trailer sitt eget lilla konstverk.

Jag nämnde ju Roger Ebert tidigare och ett av mina stoltare ögonblick var när den numera bortgångne demonkritikern slog fast att Synecdoche, New York var 00-talets bästa film, efter att jag just gjort detsamma. Då skulle jag säga att det är så nära objektivt sant som det blir. Det som börjar med en rättfram ambition att sätta upp tidernas bästa pjäs spårar rätt snabbt ur till att bli en historia om ett helt levt liv, via otaliga surrealistiska händelser. Det är lite svårt att sätta fingret på varför, men jag tror inte någon annan film gjorde så starkt intryck på mig under hela 00-talet. Men åsikter kan variera, väl medveten om det.

Om Synecdoche, New York hör till 00-talets bästa filmer torde Boyhood höra till 10-talets. Den spelades in mellan 2002 och 2013, så vi ser skådespelarna växa upp och åldras som de gjorde i verkligheten. Resultatet är fullkomligt episkt; medan slutscenerna pågick var jag inte mycket mer än en pöl.

OK, hoppas ni klarar er någorlunda i värmen och att ni har en sval källare med bra bild och ljud att fly till när det är som värst. Ha en superhelg alla!

Fridens!

/David